.

Jag brukar aldrig gråta till en film. Jag är helt enkelt inte särskilt blödig, det är väl lite så man blir uppfostrad här uppe i norr. Det händer helt enkelt inte. Tårögd, visst, klump halsen, sure, men aldrig den där riktiga gråten. Då det rinner tårar, snor och lite allmänt messy. Hulkandet.

Inte ens i Schindler's list eller någon annan sorg/ångest-framkallande film har framkallat den fontän av snor och saltvatten som nyss varit mitt ansikte. Jag är ställd. Förhoppningsvis så är detta en spärr som gått sönder och jag inte behöver se på det sorgligaste jävla öde som någonsin utspelats för att visa känslor.

Det var något som gick sönder under den här filmen. Tron på att det måste finnas en gräns, en tro på att människor inte kan göra vad som helst mot varandra. Visst, Varje dag så går den villfarelsen sönder, men Dear Zachary slör sönder den på ett sätt som du aldrig glömmer.
Förbannad, förtvivlad och förkrossad. Gråtande och rosenrasande. Vill du bli berörd så se Dear Zachary.  Bara se den.

Dear Zachary. Fan. helvetes jävla fan fan fan.

Jag kan inte beskriva den på något annat sätt. Och jag vill inte förstöra filmen för de som kanske blir sugen på se den. Det är i alla fall en dokumentär, som delvis handlar om en man som blir mördad och en av hans bästa vänner(skaparen av filmen)  bestämmer sig för att göra en dokumentär, ett minne av honom via alla personer som kännt honom. Men det händer mer saker förståss.