.

Jävligt klantigt.

------------------------------

The Wedding Singer. Frisyren, musiken, frisyren, Adam Sandler, frisyren.
Att Sandler redan här visar att han faktiskt kan spela annat än slap-stickhumor.

Chad VanGaalen, mannen som tillsammans med Justin Vernon fick upp mina ögon för Kanada, min stora kärlek här i musikvärlden. Två fantastiska independent-artister med två väldigt distinkta stilar. Justin Vernons (Bon Ivers) ensliga sorgeplatta "For Emma, forever ago" gav mig gåshud förra året, och det gjorde även Chad VanGaalens ganska experimentella Folk/electro/Indierock "Soft Airplane".

Varför är jag så uppspelt egentligen? Vampire weekend, Markus Krunegård och Bon Iver (Volcano Choir) var mina kanske mest älskade skivsläpp från 2008. Helt allvarligt, Cape kwod kwassa kwassa är mycket möjligt en av dom bästa låtarna jag någonsin hört. Någonsin. I våran säsongsavslutning av Radioskugga i Maj, så satte jag The Pains of Being pure at heart på Plats 1 under bästa skiva hittils 2009. Maps är bara allmänt bra, och Interpol var ett av de första Indierock-banden jag började lyssna på. Mycket att leva upp till här helt enkelt.

Så jag är lite orolig. Det räcker faktiskt att en enda av dessa... favoritartister kan jag nog kalla dom, släpper en dålig skiva, så kommer jag att vara en zombie i minst ett halvår efteråt. Det är farligt att ha höga förväntningar.

På något mystiskt sätt har jag ändå redan hört Volcano Choirs "Unmap" och The Pains of being Pure at hearts "Higher than the stars EP", och kan pusta utav lättnad/Lycka. Jag föredrar Bon ivers lite mer avskalade ljudbild framför Volcano Choirs mer Experimentella, men det är inte en dålig skiva, inte alls. Den är riktigt bra, och jag kan  säga att "Seeplymouth" är en av mina favoritlåtar från i år. "Higher that the Stars EP" gjorde mig om än mer förälskad i TPobPaH, där en klar utveckling av deras garage-pop på bara dryga 9 månader mot lite mer The Cure-gothpoppiga melodier. Det åter helt enkelt fantastiskt.

Höstens wildcard är Markus Krunegård. Singeln "Hela Livet var ett Disco" verkar ta svenska folket med storm, men helt allvarligt; Jag hatar den mer för varje gång jag hör den. Verserna är ett lustmord och ett fullständigt haveri på hur man använder Krunegårds väldigt distinkta röst på bästa sätt, och får honom att låta som en halvbra idol-skådis. Sorry Markus, men det här är så kallad tough love. Jag skyller det mesta på Mauro Scocco, som uppenbarligen har producerat de två kommande skivorna. Jag håller helt enkelt tummarna för att Markus låter som han ska på de andra låtarna. Snälla, låt det vara så. Snälla, snälla, snälla.

Say anything ska tydligen också släppa nytt, men efter att ha hört singeln till skivan så gråter jag en skvätt, ignorerar den nya skivan och tar en ordentlig genomlyssning av deras gamla material

Jag brukar aldrig gråta till en film. Jag är helt enkelt inte särskilt blödig, det är väl lite så man blir uppfostrad här uppe i norr. Det händer helt enkelt inte. Tårögd, visst, klump halsen, sure, men aldrig den där riktiga gråten. Då det rinner tårar, snor och lite allmänt messy. Hulkandet.

Inte ens i Schindler's list eller någon annan sorg/ångest-framkallande film har framkallat den fontän av snor och saltvatten som nyss varit mitt ansikte. Jag är ställd. Förhoppningsvis så är detta en spärr som gått sönder och jag inte behöver se på det sorgligaste jävla öde som någonsin utspelats för att visa känslor.

Det var något som gick sönder under den här filmen. Tron på att det måste finnas en gräns, en tro på att människor inte kan göra vad som helst mot varandra. Visst, Varje dag så går den villfarelsen sönder, men Dear Zachary slör sönder den på ett sätt som du aldrig glömmer.
Förbannad, förtvivlad och förkrossad. Gråtande och rosenrasande. Vill du bli berörd så se Dear Zachary.  Bara se den.

Dear Zachary. Fan. helvetes jävla fan fan fan.

Jag kan inte beskriva den på något annat sätt. Och jag vill inte förstöra filmen för de som kanske blir sugen på se den. Det är i alla fall en dokumentär, som delvis handlar om en man som blir mördad och en av hans bästa vänner(skaparen av filmen)  bestämmer sig för att göra en dokumentär, ett minne av honom via alla personer som kännt honom. Men det händer mer saker förståss.