.

Chad VanGaalen, mannen som tillsammans med Justin Vernon fick upp mina ögon för Kanada, min stora kärlek här i musikvärlden. Två fantastiska independent-artister med två väldigt distinkta stilar. Justin Vernons (Bon Ivers) ensliga sorgeplatta "For Emma, forever ago" gav mig gåshud förra året, och det gjorde även Chad VanGaalens ganska experimentella Folk/electro/Indierock "Soft Airplane".

Varför är jag så uppspelt egentligen? Vampire weekend, Markus Krunegård och Bon Iver (Volcano Choir) var mina kanske mest älskade skivsläpp från 2008. Helt allvarligt, Cape kwod kwassa kwassa är mycket möjligt en av dom bästa låtarna jag någonsin hört. Någonsin. I våran säsongsavslutning av Radioskugga i Maj, så satte jag The Pains of Being pure at heart på Plats 1 under bästa skiva hittils 2009. Maps är bara allmänt bra, och Interpol var ett av de första Indierock-banden jag började lyssna på. Mycket att leva upp till här helt enkelt.

Så jag är lite orolig. Det räcker faktiskt att en enda av dessa... favoritartister kan jag nog kalla dom, släpper en dålig skiva, så kommer jag att vara en zombie i minst ett halvår efteråt. Det är farligt att ha höga förväntningar.

På något mystiskt sätt har jag ändå redan hört Volcano Choirs "Unmap" och The Pains of being Pure at hearts "Higher than the stars EP", och kan pusta utav lättnad/Lycka. Jag föredrar Bon ivers lite mer avskalade ljudbild framför Volcano Choirs mer Experimentella, men det är inte en dålig skiva, inte alls. Den är riktigt bra, och jag kan  säga att "Seeplymouth" är en av mina favoritlåtar från i år. "Higher that the Stars EP" gjorde mig om än mer förälskad i TPobPaH, där en klar utveckling av deras garage-pop på bara dryga 9 månader mot lite mer The Cure-gothpoppiga melodier. Det åter helt enkelt fantastiskt.

Höstens wildcard är Markus Krunegård. Singeln "Hela Livet var ett Disco" verkar ta svenska folket med storm, men helt allvarligt; Jag hatar den mer för varje gång jag hör den. Verserna är ett lustmord och ett fullständigt haveri på hur man använder Krunegårds väldigt distinkta röst på bästa sätt, och får honom att låta som en halvbra idol-skådis. Sorry Markus, men det här är så kallad tough love. Jag skyller det mesta på Mauro Scocco, som uppenbarligen har producerat de två kommande skivorna. Jag håller helt enkelt tummarna för att Markus låter som han ska på de andra låtarna. Snälla, låt det vara så. Snälla, snälla, snälla.

Say anything ska tydligen också släppa nytt, men efter att ha hört singeln till skivan så gråter jag en skvätt, ignorerar den nya skivan och tar en ordentlig genomlyssning av deras gamla material

1. Maskinen - "Pengar"

Mange Schmidt - Jag talar ut

Ja, det var väl ett tag sen, dags för musikblogginlägg!!. Just nu är det Garagepopbandet The Pains of being pure at heart:s nyaste skiva med samma namn som tar upp all plats på mp3n. Jag har redan lirat singeln Come Saturday(fantastiskt beroendeframmkallande gladsommardänga) på Radioskugga, men nu när hela albumet är släppt och jag kan konstatera att det är inte bara singlarna som fastnar på min hjärna. Come Saturday och Everything with you är fortfarande mina favoriter, kan ha att göra med att jag spelat dessa ganska nitiskt den senaste månaden. Kärleksförklaringen This love is fucking right, om än något kontroversiell, är... vacker. Vacker på ett dyster och hjälplöst sätt.

Hela skivan andas allmänt tonår, tonårskärleken, tristessen, ångesten och allt annat som hör till. Jag börjar hetl enkelt tänka på mina 7 förlorade tonår, med alla somrar, vänner, saker och händelser. Det är som Crille säger, vi har blivit gamla. Artister har börjat sjunga "..born in the nineties...".
Men tillbaka till Come Saturday.  Även denna garagiga popsång är lite 80-tal, lite sommar, lite kärlek. Den är är brutalt beroendeframkallande, och härligt nog så har bandet lagt upp den som gratis Mp3 Här.
De har även lagt upp Everything with you.
SÅ nu tycker jag alla tar och lyssnar och myser med TPobPaH ikväll, Over and Out!.